När jag intervjuade bandet förra året sa de att nästa platta skulle bli “really fucked up”. Och när den nu ligger på min skivtallrik kan jag inte låta bli att känna mig lite lurad. Visst, det är distat, väldigt distat, och det går en röd linje med vitt brus genom hela skivan, det stökas och bråkas och knastrar, smattrar och ryker och brinner, men om det är så värst galet vet i tusan om jag tycker.

    A Place To Bury Strangers fortsätter i stort sett där deras debut slutade, låtarna är egentligen illa dolda popdängar som kamouflerats av lager på lager av My Bloody Valentine, Slowdive och gamla Bailter Space-influenser. Det är vackert, vasst och på sina håll hårt och tungt. Enda skillnaden den här gången är att det är mera sammanhållet, man kan höra att det är ett band som står och spelar tillsammans i motsats till debutens samling av demos, sololåtar och spontana bandinspelningar. Ljudet är också mycket bättre och på ett sätt mera polerat, hur polerat att sönderdistat Brooklyn-band nu kan bli. Deadbeat är en underbart stökig liten pop­pärla och den avslutande I lived my life to stand in the shadow of your heart avslutar skivan i precis det kaoset som deras konserter brukar göra och är definitivt en av skivans höjdpunkter.