Åttonde studioalbumet drar igång med ett stråkfyllt preludium som övergår i titellåten. Här blir det ett tunga riff och en ganska tråkig refräng. Ett ganska genomgående tema faktiskt.

    Det här låter inte alls som det Europe jag var så begeistrad i 1986 och något år framåt när The final countdown i princip var det enda som snurrade både hemma i pojkrummet och hos kompisarna. Inte heller låter det som bandet gjorde på deras två första plattor som plockas fram med skapligt jämna mellanrum. Möjligen ligger Last look at Eden helt i linje med comebackplattorna Start from the dark från 2004 och Secret society men de ligger inte mig särskilt varmt om hjärtat.

    Bandet funkar bäst i balladerna In my time och New love in town men även ett par av de tyngre låtarna som Catch the plane och U devil U låter bättre än snittet. Joey Tempest röst kommer sällan till sin rätt och när de snurrar runt i något slags alternativrockigt Velvet Revolver-land tappar åtminstone jag bort mig.