De tidigare Bush-hatarna i Flaming Lips har gjort ett så mörkt dubbelalbum att man kan tro att Bush lämnat plats åt självaste Djävulen, Gud, Hitler eller någon annan vilseledande person. Eller så fastnade Coyne & Co på kyliga Mars under sin filminspelning Christmas on Mars och imploderade. Kanske har Steven Drozd fått in resten av bandet på heroin. Eller. Hmm. Kan det vara så att detta bara är en simpel reaktion på förra skivans pop- och funkglans? Jag tror det. Det behövdes något skitigt, elakt, mörkt emellanåt olyssningsbart för att Flaming Lips skulle kunna bryta ihop och gå vidare. Helt naturligt och så välbehövligt.

    Genom 18 spår får man återigen en inblick i vad som rör sig bakom Wayne Coynes skallben och som vanligt är det oroväckande underhållning, men den här gången helt utan glada aliens eller tjocka tomtar. Inga katter som äter hundar, även om en sådan bisarr historia hade platsat på Embryonic åtta dagar i veckan. Särskilt med tanke på att skivan har ett mindre genomtänkt tema i form av djur och natur. Känner vi igen det? Det är som att Oklahoma-herrarna på något lurigt vänster hittat tillbaka till sina fornstora noiserockdagar, men med åldern kommer också erfarenhet och visdom. Pedalerna har inte längre två lägen: högt eller jättehögt, de har även ett tredje läge med en klisterlapp som säger: ordnat kaos. Så länge pilen riktas åt det hållet är kroppen intakt och hjärnan på spänn.

    Med Embryonic visar The Flaming Lips återigen att de är ett band man inte vet var man har. Det enda man kan förvänta sig är oberäknelighet.