Den som förväntar sig att Amir Chamdins projekt Mean Streets ska vara en naturlig förlängning av Infinite Mass dansgolvspop kommer bli besviken. Borta är beats och rap och istället finns där en flirt med 70-talets soulrock som omedelbart för tankarna till soundtracket från Tarantinos Kill Bill-filmer.

    När man lyssnat på de inledande spåren känns det riktigt lovande. Förstaspåret, Born in 1974, är inget annat än en soulig festexplosion där alla bitar faller på plats. Det är kaxigt, speedat och precis lagom oborstat. Hur mycket av slutresultatet som kan tillmätas producenten, låtskrivaren och musikern Nicke Andersson lär vi aldrig få veta. Men att Nicke har en förkärlek för soul fick vi om inte annat veta via underskattade The Solution. Och trots att det inte vore varken korrekt eller rättvist att jämföra de båda projekten finns en grundläggande förkärlek till soulen där som gemensam nämnare. En känsla som faktiskt räddar skivan som helhet från att bli alltför enkelspårig. Amir överraskar visserligen med sin ruffiga röst, men det är i slutändan hantverket i sig som jag tar med mig.

    För trots att skivan, låt för låt, känns såväl spännande som bra, infinner sig en viss mättnad efter några lyssningar. Låtar som Mean Street City, Revenge song och Time to kill faller i slutändan mellan stolarna när jag sammanfattar skivan. De vägrar fastna som så många av de andra spåren gör.

    Men att Mean Streets redan nu gjort ett debutalbum som känns intressantare än mycket annan svensk musik råder det dock inget tvivel om. Förhoppningsvis blir det en fortsättning.