Den norska duon Kings of Convenience är tillbaka efter fem års tystnad. Därmed inte sagt att de legat på latsidan. I synnerhet inte Erland Øye, som ju hjulat sig genom Berlins alla dansgolv, spelat in genreföraktande DJ-mixar och oblygt nynnat indiehits över nordtysk fyrtakt, samt arbetat med både elektroniska soloskivor och det rockigare sidoprojektet The Whitest Boy Alive.

     Men inget av detta hörs direkt på Kings of Conveniences tredje album. Declaration of dependence är tvärtom ett stillsammare album än något duon gjort tidigare. Indirekt kan man dock ana hur Øye influerats av både technons och electronicans fäbless för reduktionism och minimalism. Arrangemangen är nämligen ruskigt avskalade. Øyes och Eirik Glambek Böes sammetslena röster och intrikata gitarrplock är ständigt i fokus. Endast undantagsvis hittar någon ensam stråke eller tunn trumma in i ljudbilden, och musiken bärs till 100 procent upp av sång och melodi. Få artister klarar av att framträda såpass nakna. Men Kings of Convenience gör det. Genom att smälta samman Simon & Garfunkels stämningar, Belle & Sebastians fyndigheter och Øyes & Glambek Böes enkla med oklanderliga melodisinne har man skapat ett tidlöst stycke folkpop – modigare men samtidigt mer opretentiöst än det mesta genren krystat ur sig i år.