Som en stockholmsk version av Kate Bush sveper Asha Ali fram över världen, med sin hjärtesorg väl synlig, mitt i processen av att läka sitt jag som fått sig en rejäl törn. Och visst kan en platta vara ett ypperligt sätt att jobba sig igenom ett uppbrott, kanske inte alltid lika intressant för lyssnaren, men i detta fall funkar Hurricane som terapi även för mottagaren.

                För albumet är en lisa för själen om man har ont, men funkar även som en tankeställare om man är lycklig. Mitt i prick således. Och dessutom framförd med sån känsla och precision att man inte kan annat än att beundra all vuxenpoäng som trillar in efter en genomlyssning. Men stoltheten finns definitivt där och jag kan hämta kraft i den, jag kan inse att man som människa måste ta sig igenom jobbiga perioder men att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Det har Asha Ali påmint mig om.