Förortens störste historieberättare, Hässelbys Nas, och bad boy for life, Ken Ring, kör fortfarande sitt eget race med ny platta på undergroundnivå. Den innehåller alla klassiska beståndsdelar; gråtmilda ballader, stentuff action, ghettoromantik, hudnära rap och knivskarp produktion. Jag njuter. Även om inte alla spår är fantastiska.

                Framförallt låter beatsen och de draperande stråkarna och pianoslingorna fantastiskt. Eerie är ett engelsk ord som passar in på stämningen Ken ofta lyckas skapa. Han gör klaustrofobiska låtar med sprängkraft samtidigt som partyspår som Wharrrup skulle funka för vilken jänkare som helst. Det låter jävligt tajt helt enkelt. Samtidigt så är det imponerande hur nära Ken släpper mig som lyssnare, text- och innehållsmässigt. Han fläker verkligen ut sina tankar och känslor så att de vibrerar i universum, kärleksförklaringen Godmorgon är så jävla stark att jag nästan börjar gråta. Om inte hans kvinna älskar honom för evigt efter detta så vet jag inte vad han ska göra. Jag ska i alla fall hem och spela upp den för min fru!

                Men såren han drog upp i det rojalistiska Sverige för ett gäng år sedan hänger fortfarande som en kvarnsten kring halsen på honom. Känns inte som han har potentialen att bli folkkär som Dogge direkt. Men vem fan vet, att sätta mat på bordet för sina barn är det enda viktiga och jag hoppas Ken kan leva på det som hans musik ger, på ett eller annat sätt. Han verkar vara en överlevare av stora mått, en naturkraft med potent röst. Och sånt är respekt.