Jag gillar att R.E.M. blandar in fler och fler av sina äldre låtar i sin repertoar. Visserligen har de alltid gjort det, visserligen har de ofta också dammat av gamla personliga favoriter som man själv nästan helt glömt bort, och fått en chock av alla ”aha” och ”oj” som överfaller en när det händer.

         Nu är väl kanske inte Olympialiven någon orgie i gamla bortglömda låtar, men här finns en del. Och inspelat efter den senaste Accelerate-plattan är det naturligtvis den som bidrar med många spår. Det som är häftigt är att så mycket får plats. 39 låtar är ju ändå ett antal som tillåter en hel del botaniserande i arkiven. Okej, det är väl egentligen inte så att de är publikfriande på det sätt att de spelar hits, definitivt inte. Men de håller ihop det på ett så bra och imponerande sätt med låtar från nu och tidigare. Många mellansnack är också med, vilket binder ihop mycket och får många låtar i perspektiv, faktiskt på väldigt många sätt. Och apropå publikfrieri eller inte – okej, Pretty persuation och Drive finns med, men man skippar It’s the end of the world as we know it. Och visst kan vi vara utan den för nu. På skiva. Men på ett sätt hade jag nog varit besviken om jag sett spelningen. Men variationen, rikedomen...