Kid Cudi medverkade på Kanye Wests snyftiga synt-macka 808’s & heartbreak, och Kanye West är i sin tur med på ett hörn på Kid Cudis debutalbum. Kanske inte så konstigt då att det finns gott om beröringspunkter de båda albumen emellan. Även Kid Cudi skapar sentimental, syntig hiphop utan vare sig särskilt mycket rap eller beats. Plattan gästas dessutom av popiga MGMT och Ratatat. ”Hipster-hiphop” utbrister sålunda de som inte ser ironin i att generaliserande kritisera andra för att vara alltför fixerade vid yta. Hip(ster)hop säger jag. Mest för att jag druckit för mycket kaffe och är lite uttråkad.

         Det är för övrigt Kid Cudis fel. Att jag är uttråkad, alltså. Man on the moon: The end of day är nämligen ett rätt lamt album. Det må föra tankarna till Kanye West, men Kid Cudi saknar dessvärre både sin läromästares slipade popsinne och charmerande storhetsvansinne. Det bör också nämnas att Kid Cudi har en sensationellt ointressant röst. Och det som skulle ha blivit en spejsad 80-talskostym blev väl egentligen bara en urtvättad Cosby-tröja.