1827 myntade den tyske filosofen Eusebius Trahndorff begreppet Gesamtkunstwerk (Allkonstverk) för första gången. Ett ord som sammanfattade vad kompositören Richard Wagner hade sysslat med den senaste tiden när han under sina operaföreställningar sammanflätade musik, teater och bildkonst – där alla delar var lika viktiga för helheten. Ett allkonstverk helt enkelt.

         När Sufjan Stevens, i sin musikaliska resa genom USA, nu tagit sig an New York, har han inspirerats av Wagners multikonstnärliga operetter från mitten av 1800-talet, vilket resulterat i en film, ett soundtrack, ett 32-sidigt foto- och texthäfte och en tecknad serietidning kallad Hooper heroes i vinylutgåvan av The BQE.

         BQE är förkortningen för Brooklyn-Queens Expressway, en motorväg som går från Brooklyn till Grand Central Parkway i Queens. En led som vilken timma på dygnet det än handlar om är igenpackad med trafik. Vad Sufjan Stevens ser för tjusning i denna sotiga del av New York kan man fråga sig, men som ett koncept vilande på en komposition som lånar delar från Gershwin, Riley och Autechre blir det till något alldeles extra. Soundtracket allena bidrar med en del bilder, men det gör sig bäst ihop med den film som Sufjan Stevens och Reuben Kleiner har klistrat ihop med hjälp av 8 mm/16 mm-kameror. I den rör sig den ömsom mjuka, ömsom hetsiga konstmusiken parallellt med filmklipp som visar upp milvis av motorväg, tivoli-liv från Coney Island och tre återkommande hula hula-dansare/superhjältinnor: Botanica, Quantus och Electress. I bakgrunden hägrar emellanåt mäktiga Manhattan skyline.

         Genom hela filmen samsas tre bildrutor om en gemensam plats och bildar tillsammans ett widescreen-format, i likhet med den klassiska dokumentärfilmen Woodstock – three days of peace and music. Det är en omöjlighet att hänga med i varje klipp, man fastnar oftast i den mittersta rutan och får se resten av klippen svischa förbi i periferin. Man drabbas av tunnelseende, särskilt när tempot ökar, Autechres IDM tar vid och New York möter natten. Som mest surrealistiskt blir det när Sufjan klipphetsar mellan en bilkrasch och hula-hula-hjältinnor i motljus, allt påhejat av ett övertydligt crescendo. Hjärnkollapsen är nära, personer med epilepsi bör förvarnas. Utan att använda för stora ord kan man säga att Sufjan Stevens har gjort det igen. Hans kärlek till sitt hemland visar sig i vad han än gör och då pratar vi knappast om vanlig grå patriotism eller nationalism. The BQE ger en bild av en stad med skit under naglarna. En stad med stora brister, men också en plats vars skönhet och stolthet övervinner allt. I Sufjans värld finns inget svart eller vitt, men väl en helhet med lika delar musik, teater och bildkonst.