Den breder ut sig över hela rummet, tar allt syre och all koncentration till sig. The first days of spring startar som ett valfritt svävande Sigur Ros-opus, en låt som är närmare sju än sex minuter lång. Inte sedan Grandaddys He’s simple, he’s dumb, he’s the pilot från 2000 har jag hört en bättre mastodontöppning. Och precis som i fallet Grandaddy har Noah And The Whale valt ut sin längsta låt till albumets första singel. Ett mindre klokt val, kan man tycka, men låten i sig bevisar motsatsen. Titelspåret förbereder lyssnaren på vad som komma skall. Lyriken och tonerna får hopp att gå hand i hand med förtvivlan. Brustna hjärtan ska återigen limmas ihop och den här gången kommer det att ta längre tid än de 40 minuter bandet har till sitt förfogande.

         Om jag inte på förhand vetat att den här kvartetten hör hemma i London hade jag placerat dem i närheten av det skotska Fence-kollektivet. James Yorkstons sorgsna ande lurar bakom varje hörn och Richard Hawleys bitterljuva småstadsromantik tittar fram ibland.

         Trots att skivan behandlar ett uppbrutet förhållande präglas så gott som vartenda spår av hoppfullhet. Tiden läker alla sår och musiken stillar den värsta ångesten. ”I know I’ll never be lonely/I’ve got songs in my blood/I’m carrying all the love of an orchestra” sjunger Charlie Fink i Love of an orchestra och verkar mena varje ord.

         Lika tydligt som det här är musik för den tröstlöse, lika självklart är det musik att sakta vakna upp och gå vidare till. En mer cynisk konstellation hade garanterat låtit det destruktiva ta mer plats bland kärlekens svackor. I Twickenham, London pumpar hjärtat starkare än någonsin, en strandad val behöver bara samla lite kraft för att åter kunna möta havets. ”You know in a year, it’s gonna be better/You know in a year, I’m gonna be happy”.