Ända sedan genombrottet och debuten har jag tyckt att Daniel Lemma ibland kan kännas lite väl rotad i det softa souluttrycket, trots alla utflykter mot andra genrer. Men att det ändå alltid är där utgångspunkten finns.

         Därför är Rebound kul, för att nu känns det som att allt är förutsättningslöst, att allt är gjort på sina egna villkor. Det finns naturligtvis ett par patenterade utflykter med det välkända signumet, men det finns också mer utstuderade överraskningar, mer som går bortom kända murar. Det känns ibland som att allt är mer lättlyssnat, men det är lite av en chimär, det är att göra det väl enkelt. För Rebound är just det, enkel och rak, och i och med det tar den kompromisslöst med lyssnaren utan att fråga.