Som ung fick Rosanne Cash en samling med de 100 mest essentiella countrylåtarna av sin far Johnny. Sedan dess har hon tagit egna vägar och komponerat en rad album. Men nu har hon vänt tillbaka och valt att tolka ett dussin av de 100 låtar som fick henne att välja samma bana som sin far.

         Hon har fortfarande en stabil och säker röst som vilar i musiken. Men det händer inte så mycket mer. Alla låtar tolkas på ungefär samma sätt och får mig inte engagerad. De rullar sakta förbi på en landsväg av gamla minnen utan att riktigt väckas till liv.

         Rosanne har känsla och kan hantverket, eller strupverket rättare sagt, men får inte hjärtat och smärtan att kännas, möjligen för att det inte är hennes egen smärta hon sjunger om. Av en rutinerad artist förväntar jag mig mer än en redovisning av det hon lärt sig under karriärens gång. Lite mer färgstarkt blir det när Bruce Springsteen dyker upp i Sea of heartbreak men annars känns det som om lugna dagar på landet har inspirerat Rosanne mest.

         Om man är inställd på att hålla sig i en och samma stämning i en skivlängds tid, och bara vara, är The list ett helt lagom bra val.