Jag drack kaffe tillsammans med Skriets Isak Sundström och Jacob Frössén då sommaren fortfarande var ung. De berättade om albumet de höll på att färdigställa, om hur det bara uppstått, som av en händelse, under några sena kvällar uppe på en vind. Bland ölburks­kadaver och plundrade chipspåsar.

Och såhär i efterhand är det en svindlande tanke. Att något så stort kunde födas ur något så litet. Samtidigt som det såklart är de enda omständigheter ett album som Skriet faktiskt kan uppstå under.

För det vilar något enkelt och självklart över musiken, samtidigt som den döljer ett djup och en svärta kajalpyntade dysterkvistar bara kan drömma om. Den är liksom en förening av motsatser, av trygghet och desperation, ömhet och brutalitet. Den frammanar febriga drömmar om att under dundrande åskmoln få bränna genom Mojave-öknen i en beige Volvo 740, medan en rostig Telecaster ackompanjerar radiosånger på svenska om att arkebuseras i kärlekens land. Den är rå, skinnflådd och våldsamt vacker.

Skriet är ett i stort sett perfekt album. Till och med bristerna sitter precis där de ska. Det är ett 45 minuter långt ögonblick – så sällsamt äkta och magiskt att det bara kan ha tillkommit som av en händelse. Det är årets största svenska musikhändelse.