Till skillnad från många andra artister talar Markus Krunegård klarspråk. Även om han i intervjuer ständigt visar prov på ett aldrig sinande ordförråd är det de enkla raderna i hans musik som fastnar, som betyder något. Med raden ”Hela världen är så underbar/på bussen in till stan” fångade han upp en hel generation. De få belackare som finns kallar musiken för teen-angstpop att dansa till av en som sedan en lång tid tillbaka lämnat tonåren. Jag kallar det ärlig återkoppling.

         På frågan om varför han väljer att släppa två album samtidigt har Krunegård varit ganska fåordig. Det fanns helt enkelt tillräckligt mycket bra material för att det skulle fungera. Och för den som följt Markus andra projekt i Laakso och Hets vet om att det sprutar kreativitet ur den här mannen. Så, inga konstigheter här, som Färjan-Håkan skulle ha sagt.

         Prinsen av Peking har Markus själv kallat lyxig och skamlöst utåtriktad. Om han med lyxig syftar på ljudbilden har han helt rätt. Det smakar 80-tal med de senaste ljudfiltrerna. Brusfritt, glasklart och oerhört snyggt. Medproducenten Mauro Scocco kan ha någonting med saken att göra. De självdestruktiva raderna från Markusevangeliet bubblar numera runt i ett champagneglas i periferin, medan det ytliga jetsetlivet står i fokus i Hollywood hills.

         Krunegård har givetvis en tanke bakom allt och med textrader som smittar lika hårt som synteffekterna smattrar kan inget gå fel. Målgruppen lär följa med även den här gången. Prinsen av Peking bör ses som den givna fortsättningen av Markusevangeliet.

         Frågan är dock hur hans andra släpp Lev som en gris dö som en hund kommer att tas emot bland hans ångestpopglada publikum. Krunegårds egna ord den här gången är: suggestiv, progressiv och mastig. Än en gång alla rätt. Till skillnad från Prinsen av Peking är Lev som en gris dö som en hund precis så experimentell som Krunegård kan tänkas låta på toppen av sin karriär 2009. Man kan även konstatera att förändring förnöjer, inte minst från upphovsrättsinnehavarens håll. Det här är en nödvändighet för att hålla kreativiteten vid liv, men det stannar inte vid en ursäkt att som musiker orka gå vidare. Lev som en gris dö som en hund har i jämförelse med Prinsen av Peking en mer iögonfallande helhetsbild, plus starka enskilda låtar. En paradox, kan tyckas, men det går ihop.

         Ett enskilt exempel som pulveriserar mitt tidigare motstånd till herr Krunegård är låten Benny. Slarvigt kan man kalla den Krunegårds socialrealistiska svar på Gyllene Tiders moralkackiga Billy. Fel på hjärnan kan mycket väl vara den bästa Primal Scream-kopieringen från det här landet. 90-talet är tillbaka igen och dess house-pianoackord sitter som en smäck. Att döpa en låt till Ge mig ingen vit skit, ge mig afrobeat kan i bästa fall vara en ironisk flirt med dagens smått uttjatade musikklimat, men faktum är att låten är bättre än titeln.

         Lev som en gris dö som en hund känns mer hållbar och lockar hellre med avslappnad attityd än Prinsen av Pekings festsugna och uppklädda lyx. Båda har dock sina poänger och där den ena dör som en hund tar den andra majestätiskt vid.