I ganska tidig ålder brukade Bradford Cox, aka Atlas Sound, sitta i sitt pojkrum i Atlanta och experimentera med droger till tonerna av My Bloody Valentine, Stereolab och Warpakter som Autechre. Men ur detta dekadenta leverne kom även någonting positivt. Under de senaste åren har han helt på egen hand ändrat spelreglerna om hur drömsk indiepop kan och bör låta. Allt han rör vid blir reverbskadat och skevt men så fulländat att gränsen mellan dröm och verklighet helt suddas ut.

Mina försök att analysera Logos resulterar i starka känslostormar. Jag fastnar i låtarna, det värker till en början och gör ont, men kliar sedan för att slutligen läka. Att förhålla sig professionell mitt i ett myller av toner är som att ha kontroll över en monsun.

Samarbetet med Noah Lennox (Panda Bear), som sker två låtar in på skivan och heter Walkabout, är bara så bra det kan bli när två missanpassade musiker får leka fritt. Den råkar till och med ha hitpotential. I den bästa av världar hade Walkabout varit årets sommarplåga.

I den introverta krautdanslåten Quick canal, på dryga åtta minuter, har Cox tagit hjälp av Laetitia Sadier från Stereolab. Låten både växer och faller isär på samma gång. Den blir så gigantisk en monoton mastodontlåt måste bli för att man över huvud taget ska klara av den. Och det är då den förvandlas till det vackraste spåret på hela Logos.

Bradford, som man även kan höra i Deerhunter, har själv sagt att han i sitt soloprojekt använder sig av idéer som är svåra att tillämpa i ett femmannaband. Trots det känns Logos mycket mer strukturerad än föregångaren Let the blind lead those who can see but cannot feel, även om struktur knappast är något som Cox förlitar sig på när han skapar.

För nästa generation av dagdrömmare kan Logos komma att bli den givna inspirationskällan. Kanske rentav lika viktig som Transient random-noise bursts with announcements var för en 15-årig Bradford Cox i sitt pojkrum.