Det tar 36 minuter. Sen står det klart att Pearl Jam är tillbaka med något så oväntat som en rak och direkt platta där konstlandet och gitarrmanglandet ersatts av en melodisk popkänsla, något som inte varit synonymt med Seattlebandet. Texterna har, även de, en ljusare underton än tidigare. Anledningen till detta stavas, enligt Bush-antagonisten tillika textförfattaren Eddie Vedder, Barack Obama. Förändring var ordet.

         Om jag skulle beskriva Backspacer med ett enda ord skulle det bli ”positivt”. Glädjen finns i såväl texterna, riffen, tempot och den kollektiva känslan av ett band i total harmoni. Det visar även att gamla vanor måste brytas för att komma vidare. Kanske innebar återkomsten av nygamle producenten Brendan Benson att bandet kände sig trygga och vågade ge sig ut på delvis okänt vatten. Hur det än gick till så är Pearl Jam intressanta igen! De senaste skivorna har i mångt och mycket framstått som en ångestfylld strävan efter att hitta tillbaka till en känsla som bandet inte längre förmår förmedla. Supersonic, The fixer och Got some är praktexempel på den ljusare och nyare ljudbild som präglar Backspacer. Även i de nedtonade spåren lyckas de hitta rätt. Avslutande visballaden, med den symptomatiska titeln The end, landar på precis rätt sida sentimentalitetsstrecket och bör spelas på varje avslagen och sentimental efterfest värd namnet.

         Att Backspacer skulle innebära en ny Ten är det inte fråga om, men så låg heller aldrig ambitionerna däri. Man kan bara gräva där man står och Pearl Jam står helt enkelt inte på samma ställe som för 18 år sedan. Och det verkar som att bandet själva insett att det inte behöver innebära något negativt.