Med sina sönderdistade ljudväggar och ambienta syntlandskap på fjolårets Street horrrsing befäste Bristolduon sin position som ett av 2008 års främsta landskapsarkitekter. Med årets Tarot sport försvarar de inte bara sin titel, utan lyckas även överträffa alla tänkbara förväntningar. Borta är Benjamin Powers avgrundsvrål, likaså den kärva känslan av kompromisslös brutalitet som genomsyrade stora delar av förra skivan. Om detta beror på producentbytet från Mogwais gitarrist John Cummings till 90-talsnamnet Andrew Weatherall ska vara osagt men klart är att ljudbilden blivit fylligare, snyggare och smartare. Riktig tung distorsion återkommer i praktiskt taget varje låt men istället för att ge en rå hårdrockston, lyckas de få den nästintill dansant, mycket tack vare de pulserande beatsen och hypnotiserande rytmerna.

Fuck Buttons handlar nästan helt om ljudmattor. Deras förhållningssätt till komposition påminner till mångt och mycket om den filmiska känsla som finns inom postrocken. Det kanske inte är så förvånansvärt med tanke på deras relation till postrockens storpotäter Mogwai. Bara några få gånger gör de små avsteg från ljudfläskandet. Då bjuder de blandat annat till med det superba formexperimentet Phantom limb, som bryter av fint mitt i de värsta syntkaskaderna.

Tarot sport är en av årets bästa skivor. Inledande Surf solar är möjligtvis årets bästa låt. Avslutande Flight of the feathered serpent kan med sitt smått triumferande tema vara årets näst bästa låt. Däremellan skrivs historia.