Poppudret som spreds över Amanda Jenssen under Idol må ha skingrats men verktyg till att snickra ihop hits har hon fortfarande kvar i förvar. Hon har tillräckligt med säregenhet för att bli ihågkommen den stund det tar att ladda ner skivan och med Pär Wiksten från Wannadies som ledsagare, i den nisch i musik­marknaden som Duffy stått i spjutspetsen för de senaste åren, så blir hon nominerad till kassako.

                Happyland är inte självklart radiostoff vid första glans men har kandidater som kommer att bjuda in sig till Sveriges radiovågor och bjuda ut sig till försäljningsdans i butikerna med ett löfte om personliga texter. Happyland är så rätt i tiden att den fastnar i halsen. Faktum kvarstår att den är träffsäker och rumsren men när det börjar jongleras begrepp som ”gangstajazz” och 30-, 40-talsswing så tappar jag pennan av frustrerat fniss och låter skivan själv berätta om sitt innehåll: Borderline, Common (Henry), Autopilot och Sing me to sleep.