Ironbound. Ett album vars förstaspår, The green and red, har stått på repeat en hel vecka snart hemma hos mig. Bra musik har en sådan narkotisk effekt.

Overkill är ett sånt där Anvil-band som kämpat på sedan 1980 och aldrig gett upp. Deras glansplatta var Under The Influence från 1988, och nästan 20 år senare måste jag medge att de prickat rätt igen. Ironbound kan inte ställas på en hylla och glömmas bort.

Frågan är varför – har metallen styrt tillbaka mot thrashen så pass mycket nu att detta råkar bli bra tajming, eller har originalmedlemmarna, Overkills sångare och basisten D.D. Verni, lyckats skriva himla bra låtar? Kanske båda orsakerna.

Sett över ett helt album får kanske Ironbound ett överbetyg men albumet har en hög lägstanivå, och Overkill kan dessutom experimentera, som i The head and heart, utan att göra bort sig.