Man kan inte säga annat än att Maria McKees senaste platta innehåller mycket. Att varje låt innehåller mycket. Det känns ibland som att hon plötsligt de senaste åren fått en hel karriärs inspiration och idéer på en gång, som ett paket, som en oerhört ymnig gåva från ovan. För det fläskas på rejält här. Totalt kommer man inte ifrån det symfoniskt låtande rocksoundet, men det finns mer, och sällan mer minimalistiskt ljudande än genomsnittlig arenarock. Egentligen är det absolut inget fel på låtarna, men de kläs upp i inte bara för yviga kostymer, utan till och med farligt nära maskeradkostymer. När det inte går till överdrift, och låtarna får utrymme att faktiskt leva ett eget liv känns det innerligt och angeläget, men väldigt snart står man överöst av myckenhet man inte väntat och önskat. Som när man blir mätt av förrätten, ungefär.