När jag sitter i bilen på väg till Malmö så är jag fylld av förväntan. Min relation till Maria McKee tog sin början när jag som liten vann hennes singel Sweetest Smile som tröstpris efter någon tävling i terränglöpning. Vi följdes sedan åt tills hennes karriär som kommersiell och storsäljande artist tog slut i och med den lite pretentiösa men likväl fantastiska skivan Life is Sweet i mitten på 90-talet. Sen tog Maria en längre paus från rampljuset och jag gick vidare till att hitta andra favoriter. Men så för några månader sedan fick jag syn på att hon skulle komma till Malmö för ett gig och nostalgin kom över mig. Jag rusade ut och köpte hennes senaste platta och med ens var jag förälskad igen.

Efter att den obligatoriska väntekvarten efter utsatt tid snarare blivit en halvtimme så glider Maria graciöst ut och slår an de första ackorden i bitterljuva Life is Sweet. När hon sitter där ensam med sin gitarr, nonchalant tuggandes tuggummi medan hon sjunger med en röst som hade fått självaste ärkeidolen Carola att få mindervärdeskomplex, inser jag att detta kommer att bli en alldeles underbar kväll. Lokalen är liten och fylld av människor som kommit bara för Marias skull, och kärleken verkar ömsesidig. Efter första numret så går resten av bandet på scenen och vi bjuds på en kavalkad av låtar från hela den snart 25-åriga karriären. Gamla klassiker som A Good Heart och Shelter blandas upp med nyare material från senaste skivan Late December.

Den kanadensiska näktergalen verkar ha kul på scenen och pratar avslappnat mellan låtarna om anekdoter från ett långt turnéliv och om kärleken till Sverige. Bandet som för kvällen utgörs av en trummis, basist och körsångerska är otroligt samkört och i Am I the Only One (Who’s Ever Felt This Way) får man till ett grymt countrysväng. Men det som får mig att tappa hakan är ändå Marias röst. Den lyckas vara både kraftfull och sårbar på samma gång och i symbios med starka texter om hur föränderlig kärlek kan vara så utgör den en oslagbar kombination. Det känns som om Maria med Late December hittat tillbaka till sitt allra bästa jag och titellåtens lek med hiphopgrooves är inget annat än genial. Ska man hitta någonting negativt med kvällens konsert så är det väl att alla låtar inte är så självklara utan kräver en del lyssning innan de sitter. Själv är jag väldigt glad att hon inte bara väljer låtar från senaste skivan utan istället plockar ut guldkornen ur sin karriär. Men en röst som denna hade i och för sig fått vilken låt som helst att låta bra.

Kvällens publik är väldigt blandad, men det som slår mig att många verkar ha kommit ensamma till konserten. Maria McKee är just en sån sångerska som man ofta är ensam i bekantskapskretsen om att gilla. Främst för att folk inte riktigt fått chansen att ta del av hennes musik det senaste decenniet. Precis som så många andra bra artister så spelas hon aldrig på radion, och spelas man inte på radion så finns man i mångas värld heller inte. Efter att bandet gått av scenen så klappas Maria in för två extranummer och när jag går ut för att hämta min jacka så ser jag att det är fler än jag som har ett saligt leende på läpparna. Inte så illa av ett ”one hit wonder” som inte ens spelar sin största hit.