Hjärtat slår i 4/4-takt

Fram tills dess hade det känts som om mitt liv gick i en riktning, som om jag följde någon slags väg. Det var inte direkt fågelvägen, det hade blivit en hel del omvägar, men ändå. Jag tyckte mig ha en aning om var jag kom ifrån och var jag var på väg.

Så kändes det fram tills för några månader sedan, då hon och jag gick skilda vägar. Plötsligt förstod jag ingenting längre. För jag hade ju först rört mig mot henne, och sedan hade vi tillsammans, i fem års tid, rört oss i en och samma riktning. Men så visade sig alltså den vägen vara en återvändsgränd.

Och då kändes det som om livet skulle rinna ur mig.

Och hade det inte varit för att hjärtat slog så hårt i bröstet på mig, hade jag nog nästan trott att det faktiskt var så illa. Men i takt med att det fortsatte slå, insåg jag att jag måste ta tag i mitt liv. Och så småningom började jag åter intressera mig för min omgivning och mina intressen, av vilka musiken väl alltid varit det största.

Men det var inte helt enkelt. Vad skulle jag lyssna på? När jag gick genom min samling var det så mycket som kändes så fel. Jag kände mig hånad av munter musik. Sorglig musik kändes bara för mycket. Arg musik fick mig att känna mig löjlig. Jag stod helt enkelt inte ut med musik som försökte förmedla en känsla, för jag kände redan fullt tillräckligt.

Det enda som fungerade var techno, minimalistisk och monoton techno. Många utgår från att frånvaron av förmedlade känslor skulle vara något negativt när det gäller musik, men för mig var det precis tvärtom. Minimalismens tomrum gav mig det utrymme jag behövde, och den monotont malande rytmen fick liksom agera pacemaker.

Så jag grävde fram Plastikman och Monolake och Thomas Brinkmann ur flyttlådorna – Gas och Basic Channel och Donnacha Costello ur filmapparna.

Jag spelade Gabriel Ananda tills tinnitustonen i mina öron låg som en mjuk sammetsfilt under både bas- och hjärtslag.

Jag lät Adam Beyer hamra mig i bröstet tills jag hostade blod.

Och till slut, faktiskt, kände jag och trodde på det jag på något vis vetat hela tiden: Hjärtat slår i 4/4-takt. Och livet går vidare.

Jag tror inte på att alla erfarenheter som inte tar död på oss gör oss starkare, men jag tror däremot på att det är erfarenheterna som formar oss till dem vi är. Det är därför det är så svårt att tänka tillbaka på sitt liv och föreställa sig hur det kunde ha gått i en annan riktning, för det är ju väldigt, väldigt svårt att föreställa sig vara någon annan än just den man är. Och jag skulle inte heller vilja vara det.

Men det där med riktning och mål har nog runnit ur mig. Numera hyser jag snarare någon slags pseudobuddhistisk tanke om att det är vägen och inte målet som är meningen. Som den stensamlande Denny i Chuck Palahniuks Choke säger: Det handlar inte om att få något gjort, utan om att göra något.

Lite bajsnödigt, men också lite bra.

För vidare måste man faktiskt gå, och den insikten uttrycker technon i mina öron bättre än någon gråtmild soul, bättre än någon ilsken rock, bättre än någon självutelämnande pop. För dunka-dunka i fyrtakt är hjärtats verkliga sång.

Eller som Donnacha Costello formulerar det i makalösa ”6.6”: Everything. Continues. Everything. Continues. Everything. Continues. Everything. Continues…