Man kan göra det lätt för sig och redan från början invända att det redan skrivits åtskilliga hyllmeter om den svenska musikrörelsen, proggen, Hoola och samhällsandan under den tid de var som störst. För det har det. Men det personliga perspektivet som ligger till grund för boken, samt att den ger en bra och täckande bild över bandets karriär gör den faktiskt extra läsvärd. Författarens egna reflektioner över tillståndet i Malmö över tid tillsammans med intervjuer med bandmedlemmar är orsak till det: från 60-talet till upplösningen på 70-talet; socialt tillstånd, svenska och internationella politiska händelser och deras inverkan på Malmö som stad och Hoola Bandoola i synnerhet.

I begynnelsen berättelsen om musikklimatet i Malmö och Skåne och hur Hoola Bandoola kom att bli det de blev; den svenska musikrörelsens och den svenska proggens flaggskepp. Bakgrunden till bandet, medlemmarna, genom, återigen, varma och detaljerade intervjuer som gör fonden till en insideberättelse om hur det var. En kombination av rena, torra, faktastycken och underhållande anekdoter; perspektiv på tillvaron under proggtiden.

Det är en mycket bred bild Örjan Svedberg tecknar. Ibland känns den lite för bred, ibland saknar man ytterligare perspektiv, ett av de dilemman biografier och översikter alltid brottas med. Men här finns den stora fördelen i att Hoola var ett sånt flaggskepp att de, även i efterhand, kan oemotsagt stå som symbol för tidsandan, för progg- och musikrörelsen. Deras berättelse är emellanåt synonym med den, om krig, fred, frihet, rättvisa, politik och solidaritet oavsett om de vill det eller inte. Det är en häftig historisk resa, även om de stora dragen är rätt välbekanta. En extra eloge till omslagets tidstypiska typsnitt och bildidiom, en av just de där detaljerna som förstärker autenticiteten.