Jag är impad av ambitionen i The 50 most influential heavy metal songs of the 80’s and the true stories behind their lyrics. Här har Jackie Kajzer (radio-DJ) och Roger Lotring (frilansskribent) samlat vad de anser vara just de 50 mest betydelsefulla metallåtarna för tjugo-trettio år sedan, och intervjuat upphovsmännen bakom dem. Och upphovskvinnan, för Lita Ford får också plats.

Jag är också imponerad över att de har fått tag i alla dessa musiker, som har ställt upp i deras intervjuer. Det måste ha tagit lång tid. Det är en journalistisk bedrift, och vad sedan de intervjuade är villiga att dela med sig av är så klart svårt att avgöra. Jag blir till exempel inte klok på Ronnie James Dios svar angående fantasytexten till Holy diver, men jag blir å andra sidan sjufaldigt upplyft av Rachel Bolans detaljerade redovisning av texten till 18 and life (Skid Row), Vernon Reids tankar om Cult of personality (Living Colour) och Kerry Kings hyfsat klara minnen om hur Jesus saves (Slayer) kom till. Allra bäst är nog ändå Dee Sniders redogörelse av The Price från Twisted Sisters Stay hungry-album, hur texten från början handlade om hans distansrelation till sin fru, och hur den idag snarare handlar om att vara en kändis på gatorna men ändå vara i stort sett utblottad eftersom musiken har slutat generera pengar sedan lång tid tillbaka. Han låter ärligt bitter och samtidigt så efterklok att man avundas hans förmåga.

Det förvånar mig att så många av grupperna på 80-talet var så irriterade över Tipper Gores censurlobbygrupp PMRC. Den måste ha varit ett större hot än vad jag som ung fan förstod. Lika förvånad är jag över att så många band är så pass fascinerade av George Orwells bok 1984. Och det leder mig in på vad jag saknar i boken: En redogörelse av urvalsprocessen och någon form av egen slutsats om hårdrocken, texterna och 80-talet. Författarna är trots allt mer insatta än de flesta av oss. Och så föredrar jag ett upplägg med fråga-svar, för köttigare information. Det skulle ta allting en nivå högre.

Eftersom Kajzer och Lotring skämmer bort oss med så många intervjuer, och så många nya nördiga detaljer att lära sig, så blir jag också kräsen: Att ha med två av Metallicas låtar (Fade to black och Master of puppets) men inte intervjua någon i bandet blir kontraproduktivt. Jag känner att jag struntar i Brian Fairs (Shadows Fall) och Ivan Moodys (Five finger death punch) nostalgiska minnen av de låtarna.

Jackie Kajzer och Roger Lotring har gjort en mycket läsvärd bok för oss som gillade 80-talets metal. Hon kommer säkert att få kritik för att hon inte fått med giganterna Iron Maiden och Mötley Crüe. Men å andra sidan är storheter som W.A.S.P., Pantera, Judas Priest, Anthrax, Megadeth, AC/DC, Overkill och Queensrÿche med, liksom mindre band som Suicidal Tendencies, D.R.I., och Stryper. För att räkna upp ett fåtal. Någonstans måste man dra ett streck, det rör sig ändå om en era som rymmer tusentals band. Avslutningsvis, denna pärla från Frankie Banali (Quiet Riot) om refrängorden ”bang your head” i låten Metal health: ”Randy [Rhoads] berättade att det mest underliga han sett [under turnén med Ozzys soloband] var fansen i England, som svingade huvudet fram och tillbaka medan bandet spelade. Han sa att det kallades headbanging.”

Ljuva åttiotal, hårdrockens trotsiga tonår. Jag ser fram emot nästa bok, om 90-talet.