ADE Lör.

Efter två house- och techno-kvällar, kom lördagen att gå i dubstepens tecken.

Lördagskvällen, alltså. Dagen spenderade vi på ett italienskt kvartersfik, i vilket vi skamset krälat in för att krafsa ut nattens ögongrus ur varandra. Det krävdes ett par kannor kaffe, men det gick. Den makalösa salladen hjälpte till. Konstigt egentligen, med tanke på att den bara innehöll ruccola, parmaskinka, olja och ost. Det var inget speciellt med den. Men de enkla ingredienserna var av toppklass. Ja, jag blir frestad att bli filosofisk. Kanske det inte handlar så mycket om vad man gör som om hur man gör det? Kanske det viktigaste är att hitta kvaliteten i det enkla? Minimalism, helt enkelt. Eller kanske läser jag in för mycket i min ruccolasallad?

Så tillbaka till dubstepen. Som ju också består av få men väl valda ingredienser. Bas och trumma. (Trumvirvel.) Det tycks ju ligga i britternas natur att med ett par års mellanrum skapa något nytt och annorlunda, vilket först hyllas hämningslöst men sedan kasseras på det hopplöst förgångnas kökkenmödding. Triphop, drum’n’bass, garage och grime har det kallats tidigare. Dubstep kallas det idag.

Fast av alla dessa vågor av brittisk basfrossa, har nog dubstepen ändå de bästa förutsättningarna att förbli relevant. Dels på grund av den starka förankring genren fått i vissa kretsar, men framförallt på grund av hur flexibel den är. Dubstepen har tydliga men samtidigt generösa ramar. Man kan både komplicera och demontera den, utan att den för den skull blir något annat. Precis som house, techno och alla andra elektroniska genrer som överlever år efter år, alltså.

Få artister exemplifierar detta lika klart som nordirländske Boxcutter gör. Ja, det är väl egentligen bara Burial, som lika oförskräckt vågar utforska genrens potential. Fast medan den modfällde Burial gör det med ett blödande hjärta, gör Boxcutter det med frenesi och rastlöst dansande fingrar. Boxcutter är liksom dubstepens Aphex Twin – en teknisk virtuos som skapar basgångar och rytmer, vilka tycks härstamma från en främmande värld, där barn grinar elakt, och du vill ligga med mjölkbudets fru.

Mina förväntningar på lördagens liveframträdande var följaktligen enorma. Men mot alla odds, lyckades Boxcutter överträffa dem. Materialet från de tre strålande albumen Oneiric, Glyphic och Arecibo message nystades upp, skruvades till och flätades samman till en dryg timme av glödande, dansanta takter av absolut högsta klass. Att smyga sig fram och på nära håll uppleva Barry Lyndon, som han alltså egentligen heter, hysteriskt vrida på maskinparkens alla rattar och spakar var direkt svindlande. Att han dessutom lyckades försätta dansgolvet i extas med så pass knepiga och komplicerade rytmer, det är inget annat än en bedrift.

Efter det var jag visserligen rätt mätt på intryck, men DJ:n Scuba lyckades ändå skaka liv i min trötta kropp med ren, oförtruten energi. Efter att ha spenderat föregående natt på ett dansgolv av de groteska proportioner en Minus-kväll alltid innebär, var det dessutom rätt skönt att bara gungeligunga omkring i Melkwegs betydligt ödmjukare lokaler, fascineras av de bisarra dansrörelser dubstepen alltid lyckas framkalla, samt spionera på den där killen, som kvällen genom gick och sög på färgglada glasspinnar.

Vid tretiden klev dragplåster nummer två upp: Jamie Vex’d, ena halvan av duon Vex’d, vars metalliska knogmacka Degenerate tillhör de hårdaste, mest industriella album genren krystat ur sig. Även Jamie Vex’d körde live och mjukade överraskande nog upp sina vanligtvis sylvassa toner till en sinnligare, svettigare men minst lika dansant version. Uppitchad sång och röstsamplingar skänkte dessutom materialet precis den själfullhet och värme jag ibland saknar på Degenerate, och detta i kombination med dansgolvets oerhört tacksamma respons, medförde att Jamie Vex’d insats inte hamnade långt efter Boxcutters.

Sist upp på scen var Appleblim, en av genrens pionjärer samt en av två grundare till det numera nedlagda kvalitetsmärket Skull Disco. Vid det laget började jag dock bli väl mosig i skallen. Tre sena klubbkvällar är egentligen två mer än vad jag klarar av, och efter moget övervägande lommade vi istället hjulbenta iväg i riktning mot vårt hotell.

På vägen – precis då jag tänkte att Amsterdam är en grym stad, att man kanske borde flytta dit – slog ett brölande killgäng ner en annan kille på gatan, sparkade honom när han låg ner, och gick sedan till synes oberörda därifrån. Ingen annan reagerade. Inte så att det syntes i alla fall. Och då längtade jag faktiskt hem lite. Inte för att sådant inte händer i Stockholm. Utan för att det är lättare att inbilla sig att det inte gör det där.