Han lirade bas i Blur och framgången födde ett utlevande som endast rock’n’roll-miljoner kan generera. Mig veterligen finns ingen annan bransch där man kan hålla sig med privata jetplan och samtidigt gå fram och verbalt ofreda Bruce Dickinson. James återger det senare: ”Bruce Dickinson stod i baren. Jag hatar Iron Maiden. De är djävulsdyrkande töntar. Jag sa: Djävulen kan suga min kuk och du kan kyssa hans arsle, din jävla pudel. Han låste mitt huvud i ett fast grepp och sög riktigt hårt på min näsa.”
    Alex James fortsätter sitt dekadenta korståg och förtäljer längre fram i berättelsen: ”Att lämna det bästa hotellet med mitt exalterade sällskap, att anlända till den dyraste restaurangen i mitt eget flygplan, att träffa världens rikaste, nu levande, konstnär. Dagen därpå flög vi till Mick Jaggers chateau i Loire. Härifrån kunde det bara gå utför, eller hur? Det här var så högt man kunde komma. Vad mer kunde livet ha att erbjuda? Det är lustigt, men när jag ser tillbaka betraktar jag den perioden av mitt liv som avgrundens botten snarare än toppen av Mount Fantasticus”.
    Författaren håller inte inne med mycket, ångrar inget och kan dessutom formulera vad han varit med om. Rekommenderas.