I Peter LeMarcs förord läser jag ”…det inte finns någon musikkritiker som kan jämföras med Lennart. Men det är inte sant. Han är ingen musikkritiker. Han är en missionär. En inspiratör.”
    Just så är det. Sånger om sex, gud och ond bråd död innehåller 59 texter om lika många låtar. Skam till sägandes har jag, när jag skriver detta, bara hört nio av dem (med de artister vars version Persson framhåller som den starkaste). Tids nog kommer jag att ha luskat rätt på dem alla. Trots att mina öronfrekvenser egentligen är inställda på helt andra stilar. Det är Lennarts fel. Efter nästan varje text känns det som jag inte kan leva utan den låten, spelar ingen roll om jag hört den eller inte, hans text har redan övertygat mig.