Läste en recension av Mötley Crüe-biografin The dirt där recensenten skrev att han tidigare trott att bandet var musiker som då och då ägnade sig åt narkotika men att efter läsningen kommit fram till att förhållandena var de motsatta. Åt samma håll verkar det varit med kollektivet The Merry Pranksters med Ken Kesey i spetsen. Det genomgående sökandet efter synkronism är kantat av alla upptänkliga droger där LSD står i spetsen. Tom Wolfes reportage från 1968 är ett intensivt porträtt av en genomgående idé om sinnets utvidgande och med fascination följer läsaren den psykedeliskt färgade bussen med AB Oförskräckta Resor där Kesey plöjde ner alla intäkter från sina båda romaner, ögonblicksbilder från acid-tests och vi får även ta en tur till Mexico dit Kesey flydde efter misstänkt marijuanasmuggling.
   Grateful Dead finns med som husband men så mycket mer musik, förutom kortare kopplingar till Beatles, Dylan, Stones, Country Joe & The Fish etc, blir det tyvärr inte. Trodde på förhand att hippierörelsen skulle skildras med mer musikaliska inslag men istället har drogerna stort fokus. Hur som helst en läsvärd klassiker i ny översättning.