50X5:31: Blissful Burden

Som sagt: Sverige huserar nu två eminenta festivaler för elektronisk musik. I förra inlägget skrev jag om den debuterande Voltfestivalen. Denna gång ska det handla om tioårsjubilerande Norbergfestivalen, vilken går av stapeln nu den 30:e juli. Och eftersom jag skrev om Volt i form av en recension, känns det ju rätt att göra detsamma om Norberg. Dessutom är jag faktiskt lite sjuk och ömklig idag, jag måste spara på krafterna, och därför tänker jag helt enkelt copy-pasta in en tidigare opubilcerade recension av förra årets Norbergfestival.

Såhär:

Jag ligger på mage på en rostande gångbro i ett gammalt krossverk. Genom brons gallergolv kan jag se bandet som uppträder ett par meter under mig, de tre gitarristerna som fyller ruinen med vrålande gitarrmattor. Det är sent på kvällen, tror jag. Det är en surrealistisk miljö – ett enormt, labyrintliknande industrikadaver inuti vilket videokonst projiceras på både väggar och golv och tak – och det, kombinerat med hypnotisk musik och ett par festivalöl, gör att man lätt förlorar både tids- och rumsuppfattningen.

Men om jag backar lite i både tid och rum, ska jag nog lyckas räta ut trådarna.

Ett halvt dygn tidigare korsar jag Västmanlands landskap i nordvästlig riktning, över slätter, genom skogar, mot Norberg, den lilla, lilla ort som blivit skådeplats för Sveriges i särklass mest spännande musikfestival.

Området har en anrik historia, präglad av gruvdrift och metallindustri, och det kryllar av lämningar från denna tid, somliga mer än 900 år gamla. Det första spåret jag upptäcker är dock det drygt 60 meter höga gruvtornet Mimerlaven, en blek betongbjässe som sträcker sig över trädtopparna och liksom spanar ut över omgivningarna.

Och det är alltså just där Norbergfestivalen äger rum.

Så jag tar sikte på laven och tar mig sedan så fort som möjligt till festivalområdet. Det är ett förvånande fint, nästan mysigt sådant, milslångt från de dräggkavalkader man gärna förställer sig när man hör ordet festival. Det är grönt, den lilla campingen är förhållandevis ren, och här och var har man pyntat med lyktor och heliumballonger.

Det finns fyra scener på området. Camp 303 är en liten utomhusscen intill campingen. Kraftwerk är större och mörkare, placerad inuti ett 100 år gammalt elverk. Och så finns 8-bit och Mimerlaven, de två scenerna inuti själva laven. Den först nämnda scenen är väl den mysigaste, den andra den bästa, men det är ändå den tredje och i synnerhet den fjärde som gör det kraftigaste intrycket.

Mimerlaven togs i bruk i början av sextiotalet, med syftet att så effektivt som möjligt utvinna järnmalm ur orterna 300 meter under jord. Och det syns. Laven osar av industriell funktionalitet. Likväl togs den ur bruk bara tjugo år senare, och som den sista verksamma gruvindustin i Norberg, markerade just den nedläggningen slutet på 900 års oavbruten gruvtradition i området.

Det kan tyckas onödigt att beskriva festivalområdet på det här viset, men det är tvärtom ytterst nödvändigt, och nu är jag redo att åter hoppa fram i tid och rum.

Och nu ligger jag på en gångbro och tittar på Dwayne Sodahberk som uppträder ett par meter under mig, och det slår mig att det som är så speciellt med att vara på konsert här, det är just hur närvarande tid och rum är, hur allt blir liksom ett med musiken.

Mimerlaven står som ett monument över Bergslagens svunna tider, en betonggrift med en unik akustik. Artisterna får kämpa för att kontrollera musiken. Basgångarna slår i vågor mot de kala väggarna, tonerna ringer i de rostiga industrirelikerna, viskningarna blir till skrik, varje knäckt öl, varje öppnad dörr, varje hostning och varje harkling förstärks hundrafalt och smälter samman med musiken. Ja, allt förenas till en upplevelse som sträcker sig bortom lavens väggar, som spänner över både den vittrande era den bygdes under och den framtid den sedan återuppväcktes till. Det är mäktigt.

Men jag har såklart fler minnen än så från Norbergfestivalen 2008.

Jag flyter ut i gräset framför Camp 303, njuter av Kymatica Vs. Hoodlums klipska electronica, The Quiet Mens nostalgiska syntrymdfärder. Jag nickar instämmande i takt till Ayhan Aydins politiskt medvetna trumgung vid 8-bit. Jag kryper in i Kraftwerks mörker, upplever hur lokalen kreverar när dubstephjälten Skream går på scenen, jag gör mitt bästa för att hänga med i Bong-ras djävulsbreakcore.

Men det är ändå konserterna från Mimerlaven som verkligen bränner i minnet: När jag ligger på mage och lyssnar på Dwayne Sodahberk, när Konrad Korabiewskis vassa takter slår mot betongen, när artister från Fylkingen och EMS låter ljudmattorna bölja genom tid och rum – Erik Dreschers toner som hänger i evigheten, Linus Gabrielssons krälande, insektoida mardrömsambient.

Och när jag efter helgens slut kör ut ur Norberg och ser laven i backspegeln, blir det uppenbart att det gamla gruvtornet för mig nu också symboliserar allt det jag upplevde under Norbergfestilaven. Förlåt, festivalen. Det var mäktigt.

Det var det.

Och om det inte framgick klart nog, var alltså förra årets Norbergfestival en av de finaste festivalupplevelser jag någonsin haft. I år firar man som sagt tioårsjubileum, och startfältet ser vassare ut än på många år. Andreas Tilliander, Milanese, The Skulle Defekts, Icarus, B12, Rumpistol, Flogsta dancehall Vs. Harmönia och The Library Tapes är några av dem jag personligen ser fram lite extra mot.

Jag har dessutom fått höra från en säker källa att Unai – mannen bakom en av de mest sorligt förbisedda svenska skivorna på senare tid – kommer dit. Ja, det var ju faktiskt Unai själv som sa det, så därför vågar jag mig faktiskt på att inkludera hans oöverträffade förening av pop och techno i dagens inlägg. Blissful Burden är liksom Junior Boys med lite mer sväng i takterna, Luomo med lite mer tryck i basen, Richard Davis med ett mer uppriktigt blödande hjärta. Det är helt enkelt en av de femtio bästa låtar jag någonsin hört. Och jag kan inte vänta tills jag får en möjlighet att höra den eka genom den gamla lavens betongväggar.