Julian Temples mastiga och lite spretiga dokumentär följer Clash-legendaren från barnsben och ända fram till strax innan julen 2002 då han avled av ett medfött hjärtfel medan han läste The Observer. Filmen känns väldigt pratig och trots att mycket av bildmaterialet är unikt och borde vara nog fascinerande lyfter filmen aldrig riktigt. Lägereldskonceptet håller ihop filmen men skapar tyvärr inte dramaturgisk kraft vare sig Johnny Depp, Flea eller Bono sitter och funderar.
    Och Joe Strummer själv känns konstigt frånvarande, kanske på grund av att hans egen röst sällan hörs. Temple räknar mest upp Strummers förehavanden i kronologisk ordning, men personen Strummer framträder tyvärr inte via detta grepp. Musikinslagen i filmen är också för upphackade, man hinner aldrig landa i en låt förrän nästa startar. Det enda som riktigt funkar är mytologiseringen av en av vår tids mest kompromisslösa artister.