Iklädd skrikig guldkostym – som hämtad ur Trollkarlen från Oz – äntrar Rufus Wainwright Palladium-scenen i London för att göra sin version av en klassisk Judy Garland-konsert.
    Då jag skådade honom på förra sommarens Acceleratorfestival var han i sitt esse. Nya plattan Release the Stars i ryggen, gamla trygga låtar att luta sig mot (inklusive en feg cover av Leonard Cohens Hallelujah). Paff sitter jag nu och betraktar en Rufus jag inte trodde existerade. Hans utstrålning är som en osäker, men övertänd fyraårings. Han imiterar tafatt divagester och visar på sedvanligt manér att han blir tagen av publikens jubel (genom att hålla sig för båda kinderna). Blygsamheten förstärks ytterligare med ett ”oh my”.
    Till en början ser han mest ut som att han trampar runt i tuggummi. Stelbent svänger han lite lätt på höfterna och ser väldigt obekväm ut. Ibland har han svårt att hänga med i tempot. Märkbart trevande. Hade han varit en del av besättningen ombord på rymdskeppet Enterprise hade kapten Picard hånat honom för att gå på ”¼ impulse power”. Allt eftersom skjortknapparna ryker slappnar han dock av lite mer i sin roll. Och i mellansnacket är han en hyfsat kompetent retoriker.
    Lite skoj är det även när han räknar in ”one, two, one, two, three, four”, varpå han genast sneglar osäkert mot dirigenten och frågar ”Who cares, right?” i upptakten till just Who Cares? (As Long as You Care for Me).
    Konserten blir dock inte bättre än då min favorit-Wainwright, syrran Martha, gör gästsolonumret Stormy Weather. Både med bredare register och mer karismatisk stämma är hon betydligt behagligare för örat än sin monotona bror.