Iskall ljudbild, iskallt ljus. Bara bandet på en scen som lika gärna skulle kunna vara en replokal. Tystnad och sedan Brianstorm. En konstpaus följer mitt i låten och så igång igen. Sedan, det abrupta avslutet, ljus upp och helt överraskande: publikens jubel.
    Vi är på Apollo i Manchester även om den här live-DVD:n ljuger till en början. Det är för snyggt, för tillrättalagt för att man ska påminnas av svettig ölkletig lokal. Kameror glider stillsamt och vackert och fäster blickarna på en vilt viftande Alex Turner. Ljuset är rött. Bandet är lagom engagerat och drar av en så god best of-laddning som man kan ha med två skivor i bagaget. Allt är i sin ordning.
    Mellansnacken är självsäkra och helt hopplösa: ”Ni ser lite ledsna ut där uppe på balkongen. Mår ni bra?”, säger Alex Turner och får ett gäng primalskrik till svar. No shit, säger jag. Alla mår givetvis bra, alla får kicken och själv ser jag ett band i en kal replokal med tillhörande vråleffekter från en mörkblå massa någonstans där i bakgrunden. Jag är långt ifrån övertygad både av Arctic Monkeys i stort men även idén med den här live-DVD:n. Och det blir liksom inte roligare än så här även om nytänket från filmskaparna ger några små plus i kanten.
    Warpfilms, som är en förgrening av skivbolaget Warp, vill gärna gå sin etikett till mötes och skapa något nytt, vrida en idé ett extra varv. Framför allt fokusera på en viss del istället för att stila med för många snygga lösningar. Men allt står och faller med de som egentligen betyder allt: huvudrollsinnehavarna. Ja-sägarna kanske kallar Arctic Monkeys at the Apollo ett steg i rätt riktning i utvecklingen av framtidens livevideor. Undertecknad ser dock en livevideo som målar ut ett tråkigt liveband med ännu gråare färger.