Pascal bildades i alla fall på Gotland för två år sedan av Mimmi (trummor), Isak (gitarr, sång) och Manuela (bas, sång), och de har sedan dess förutom att turnera runt Sverige även varit förband till både Moneybrother och The Cramps. Numera finns de i Stockholm och snart kommer de ut med sin andra platta Galgberget. Första skivan Förbi fabriken spelade de in på två dagar.
– Den här tog kanske tre dagar, säger Isak på ett konditori i Årsta.
– Fast själva inspelningen tog en dag, fyller Mimmi i. Alla låtar spelades in live, rakt av.
Hur skriver ni era låtar?– Vi åkte ut på landet, på Gotland, och skulle skriva i en månad, men det blev väl lite sporadiskt nån vecka. Vi tänkte att vi skulle isolera oss och skapa, skrattar Isak.
– Men det slutade med en patetisk sörja där vi åkte in till byn och köpte brutalt mycket öl och vin och grejor.
– Sen satt vi mest på loftet och lyssnade på Imperiet, och väntade på lusten, säger Mimmi.
– Men ur den där patetiska dimman så blev det något bra, något hände.
Hur många låtar därifrån hamnade på skivan?– Älska mig/skjut mig, säger båda i kör och skrattar.
    Både Mimmi och Isak verkar lika intresserade av min åsikt vad gäller nya skivan som jag är av dem och ibland får jag frågor istället för svar tillbaka. De vill veta om jag tycker att deras låtar låter olika, om det hörs att de alla skriver istället för bara en av dem.
    Vad som är mest intressant är ändå att Pascal har ett sound som man inte riktigt kan sätta fingret på. Visst, vill man så kan man säga att The Cramps hörs, men i så fall lika gärna Pere Ubu som Gun Club och Velvet Underground. Det finns något väldigt primitivt och enkelt över deras musik, något väldigt djuriskt och väldigt intressant.
    Sen gör det ju inte saken sämre att de kör en svensk version av Judas Priest gamla Painkiller i deras version kallad Smärtstillande.
– Första skivan var så desperat, att sitta där på Gotland och allt, säger Isak. Men nu kan jag känna att jag inte är så desperat längre, jag orkar inte bara stå och skrika längre. Jag skulle gärna vilja sjunga om nån slags bra kärlek nån gång.
– Jag håller inte med Isak där, men det är lite det som är grejen med oss tre, vi kompletterar varandra. Jag tror att det är det som gör det så bra.
– Att vi inte riktigt vill samma sak, lägger Isak till och dricker lite mer kaffe. Att det blir som en kompromiss och ur det så föds allting.
    De skulle gärna turnera nya skivan men de vet inte vad som kommer att hända. Mimmi säger att alla festivaler i sommar skulle vara skitskoj, medan Isak som är på väg att bilda familj är orolig hur det kommer att påverka saker och ting.
    Det enda de är överens om är att de inte vill spela på precis alla småställen i Sverige igen. Jag tror inte att de behöver oroa sig alls, så fort Galgberget kommer ut lär Sverige ligga för deras fötter. Men har man redan varit förband till The Cramps kanske det inte spelar någon roll.