– Jag tycker den är död. Den har blivit tråkig och urvattnad och man hör samma sak överallt idag. Det är ”yeah baby, c’mon”-klyschorna och många nöjer sig med upptrampade hjulspår. Visst, man kan lattja till rocken också och en del gör det, men överlag har den blivit trist.

Riddarna, som består av två tredjedelar från Gotland inflyttade göteborgare, är en sorts motreaktion mot nämnda likriktning. Det är adrenalinstinn och lekfull rock som sneglar mot ett annat innovativt band.

Ni har säkert hört jämförelserna med Queens Of The Stone Age innan. Är det berättigade jämförelser?

– Ja, det är det ju. Jag ska inte sticka under stol med att jag lyssnat jävligt mycket på Josh Homme och grabbarna. Dom sjunger i falsett en del, det gör vi också. Dom håller sig inte till den vanliga rockmallen, det gör inte vi heller.

– Det som gör att vi i Riddarna sticker ut är att vi alla tre kommer från olika bakgrunder, basisten Patrik Jakubowski är skolad som klassisk gitarr och vår trummis Mattias Uneback kommer från rockabilly- och bluegrassvängen medan jag kommer från något grunge-håll. Vi är helt olika och det är nog det som gör oss intressanta tror jag. Sedan att vi sjunger på svenska till den här sortens musik spelar nog stor roll också.

Ja, vad ligger bakom beslutet att sjunga på modersmålet?

– Väljer man att skriva på engelska blir det lätt att man gömmer sig bakom oneliners. Det blir mer personligt på hemspråket och jag tycker det hörs på musiken. Jag personligen skulle älska att höra vår sorts musik på polska, ryska eller tyska också.

Med en liveinspelning och en debutplatta planerad i den snara framtiden är det bara en tidsfråga innan gemene man och kvinna får ta del av Riddarnas antirock.