– Jag tror att det handlar om att man inte tänker, säger Henric Claesson. När vi spelar försöker vi hitta den där känslan då man inte tänker. Vi försöker hitta gunget. Groovet.

Med Henric på gitarr och sång, Adam Jacobsson på trummor, Tom Malmros på bas och Björn Wiking på sång och klaviatur, letar sig kvartetten intuitivt fram till utdragna, hypnotiska mantran, som andas och lever i gränslandet mellan malande rock och varm dansmusik.

– Vi har fått beskrivningen någon gång att vi spelar någon form av slö, hemmagjord disco, säger Henric. Och det kan jag tycka är en rätt fin beskrivning.

Er musik är väldigt repetitiv. Ni spelar ofta bara två, ibland tre, ackord, om och om igen. Ni blir aldrig uttråkade på scenen eller i studion?

– Nej, när man hittar den där känslan, som vi tycker att vi gör ganska så ofta, så spelar det där inte någon roll. Det är inte det som är det viktiga, att man byter en massa ackord, utan det viktiga är att man behåller känslan. Att det är skönt, liksom.

This Is Head tillhör inte heller banden som slår sig ner för att skriva låtar. Istället uppstår musiken genom att man spelar tillsammans, drömmer sig bort och känner efter. Det här sker i regel på scenen och efter att ha spelat live flitigt under sin ett och halvt år långa existens har man nu gott om material till debutalbumet, vilket släpps någon gång i februari.

– Vi är inne i vår egen bubbla. Vi vet inte själva hur vi låter. Men gillar man det man hört tidigare, kommer man nog att gilla albumet också.

Och den otålige och nyfikne kan ju leta reda på bandets två strålande singlar 0009/0008 och 0002. Och känna efter.