Jag står med Dälek i baren på Strand strax efter spelningen innan Isis. Han står nära och han tittar mig i ögonen hela tiden och dricker en flaska vatten. Emellanåt kommer något fan fram och vill ta ett foto eller få en autograf. Dälek låter alla få sitt utan att en gång tappa tråden i sina resonemang.

– Vi jobbar som sagt hela tiden och sen sparar vi liknande beats eller låtar i olika foldrar. Katalogiserar allt. Sen sitter jag och Octupus (Däleks DJ) och parar ihop dom som passar ihop eller har rätt stämning och då bestäms vilken folder som blir nästa platta.

Så finns en folder redan för nästa platta?

– Det finns tre, ha ha. Vi jobbar med trilogier och nästa tre är klara nu. Det är dags att gå vidare nu, vi har gjort tre plattor med vår vägg av ljud, nu blir det annorlunda.

Hur då annorlunda?

– Mycket bas. Väldigt minimalt, många kommer att chockas över hur minimalt det är. Lager av sång, väldigt sångorienterat och pepprat med lite Throbbing Gristle över alltihop, ha ha.

Hur kommer det sig att ni som ett hiphopband turnerar med så mycket metal-band?

– Musik ska aldrig vara säker. Som musiker ska du aldrig känna att du har kontroll. Musik är en konfrontation. Jag slår vad om att halva Isis publik hatar oss och det är bra, då har vi nåt att kämpa emot. Nåt att övervinna. Hiphop-artister idag tar inga risker, dom vågar ingenting. Vad är meningen med det? Meningen med rock’n’roll är att göra folk förbannade, att få dom att reagera. That’s fucking music! Om jag var en del av systemet kunde jag lika gärna sitta på ett kontor.

Hur hamnade ni på Ipecac?

– Jag kan ärligt säga att vi skulle inte vara där vi är idag utan Mike Patton. Ipecac som skivbolag har en inbyggd publik. En publik som litar på Patton och är villiga att lyssna på vad som helst bara han har satt sitt godkännande på det. Och det är unikt i musikbranschen.

Har ni total frihet där?

– Vi gör en platta och sen erbjuder vi den till Ipecac. Gillar dom den så släpper dom den. Annars får vi släppa den var vi vill. Och vi får göra plattor hur ofta eller hur sällan vi vill. Helt ärligt är det den mest artistvänliga etikett jag nånsin haft att göra med.