När turnerandet med förra skivan Galgberget var över drog trummisen Mimmi Skog till Zanzibar för att forska om miljögifter. Gitarristen och sångaren Isak Sundström förlöste Skriet med framgång samtidigt som basisten och sångerskan Manuela De Gouveia skrev om musslor på Gotland. Hon berättar att pausen från Pascal har gjort dem väl då de inte ville slita ut vad de skapat tillsammans. Deras patenterade sound, som frivilligt eller ofrivilligt döpts till grottrock, finns kvar på Orkanen närmar sig. Men de har lugnat sig en aning. Skrikandet tog för mycket energi.

– Man kanske kan säga att vi låter lite finare, men inte för den sakens skull snällare.

Pascal har alltid byggt på gemenskap. Medlemmarna kompletterar med sina olikheter varandra. Något som har blivit en förutsättning för att de över huvudtaget ska fortsätta.

– Ett band som drivs av en hjärna är aldrig roligt. I Pascal har alla en åsikt och det är viktigt. Vi förstår varandra fullt ut. Jag skulle aldrig vara med om jag inte fick säga vad jag tyckte.

Omslaget till albumet är en bild ur tysken Ernst Haeckels klassiska bok Kunstfurmen der natur, där djur och växter porträtterades naket och enkelt men samtidigt avancerat. Estetiken känns igen i Pascal. Dessutom är naturen ständigt närvarande i bandet där Manuela och Mimmi till vardags arbetar som biologer. Och det samlas på uppstoppade djur till höger och vänster.

– Naturen är viktig för oss personligen och därför blir det viktigt för oss tillsammans. Så man kan nog säga att vi hämtar inspiration därifrån på det viset. Det pratas ofta om hur naturen förstörs men överlag verkar det vara få som bryr sig i samhället. Såna saker kan göra mig förbannad.

Men Manuela tycker egentligen inte att de är argare än någon annan, trots att musiken emellanåt kanske kan uppfattas som en känga i nyllet en regnig decemberdag.

– Jag kan förstå om folk tolkar oss på det viset. Det känns trist. Men hade du umgåtts med oss i tio minuter så hade du bara skrattat. Jag har svårt för folk som tar sig själva på för stort allvar. Men jag är inte bitter. Kanske klockan fyra på natten. Om jag är full.

Med den nya skivan fortsätter Pascal sitt frustande mörker bestående av lika portioner kärlek och hat. Texterna som har lovordats av en jublande kritikerkår står åter i centrum.

– Texterna ska betyda något, dom ska kännas. Gör dom inte det så skulle vi aldrig använda dom. Meningslösa texter är det värsta jag vet.