Sent på hösten 2009 släppte extremmetallbandet Nile sitt allra bästa album, Those whom the gods detest. Ett album som andas mumiestoft och sågiga vapen. När jag ringer upp Karl Sanders inleder jag med beröm. Välförtjänt beröm.

– Tack! Jag slår vad om att du säger så till alla band, skrattar han.

Inte då, men vad tycker du själv?

– Man brukar säga att den senaste skivan är bäst. Som artist måste man tänka så. Du kan inte vakna på morgonen och säga: ”Idag ska jag göra mitt näst bästa album”. Så säger ingen! Du vaknar, sätter på kaffe och säger ”Idag ska jag sparka mer röv än nånsin förr”!

Hur sätter du ihop en Nile-låt?

– Jag börjar alltid med texten. Sen låter jag orden inspirera mig, och liksom får dom att komma ut ur gitarren. Jag kan göra ett riff, låter det gå några dagar, och kanske ändrar mig. Först när jag är riktigt nöjd visar jag upp det för resten i bandet.

Niles texter handlar om gammelhistoriska händelser. Karl Sanders tittar på History Channel för inspiration och i mån av tid besöker han museum under sina turnéer. Men museerna i Mellanöstern har fått vänta. Dit har Nile ännu inte lyckats ta sig. Trots att bandet får många mail därifrån.

– Dom älskar Nile och har absolut inget emot att ladda ner vår musik från nätet! Men så tjänar dom inte pengar som vi i väst heller. Sånt är livet, och jag tänker inte vara bitter över det.

Han låter inte bitter heller, även om det han berättar är sånt som slår undan benen för dagens turnerande band. I Mexiko till exempel, berättar Karl Sanders att bandet inte längre lyckas sälja sina t-shirts. Utanför konsertlokalen finns istället nio-tio tält som säljer piratkopierade Nile-tishor.

– Men vad ska jag göra? Gråta? Fan heller! Vi spelar metall för att det är det vi vill göra.

Han berättar engagerat och detaljerat om en sejdel han köpte i Mexiko, gjord i keramik med Nile-loggan ingraverad i guld. En pryl som inte ens ingår i den merchandise Nile själva säljer.

För att betala räkningarna ger han därför gitarrlektioner, med fokus på teknisk extremmetall. Både i sitt hem och under USA-turnéerna.

– Det drar in pengar och det är kul att träffa andra gitarrister. Och helt ärligt, jag önskar att jag hade haft chansen att få träffa en gitarrist som turnerade, spelade in och sålde skivor när jag var ung. Jag fick lära mig allt på egen hand. I framtiden kommer du att se många musiker göra samma sak som mig.