För ett par år sedan lyssnade jag som besatt på The Quiet Sounds, en obskyr podcast för personer med en pervers fascination för pömsig ambient. De medverkande artisterna var ofta löjligt okända, och musiken tycktes därför komma som från en annan värld.

En av de medverkande var Bibio, vars folkinfluerade gitarrlunk framstod som den felande länken mellan Nick Drake och Boards Of Canada. Hans musik var varm, finstämd, oansenlig och till synes dömd till ett liv i periferin. Så nog blev jag förvånad när hans namn under det gångna året plötsligt syntes precis överallt. Något hade uppenbarligen förändrats.

– Jag hade inte för avsikt att göra musiken mer lättillgänglig, gäspar Stephen Wilkinson i mitt telefonöra. Det var bara det att jag redan gjort tre album med ambienta, folkiga grejer. Jag ville inte göra fler.

Istället spelade han in genombrottet Ambivalence avenue, ett album som fascinerande nog låter både electronica- och folkinfluenserna framträda än tydligare än tidigare.

– Jag har inte övergivit mitt gamla sound. Jag har bara byggt runt det och inkluderat fler saker. Jag har satt mer kött på det.

Och i det avseendet är albumet inget mindre än en bedrift. Det hör ju knappast till vanligheterna att 60-talistiska popharmonier, sorgfälligt gitarrplock, futuristisk funk och oborstade Warp-beats fungerar så bra tillsammans.

– Jag tror att det var när jag blev sajnad till Warp som jag började tänka på Bibio som just Stephen Wilkinson och inte någon slags idé som andra redan är bekanta med. Men jag älskar min gamla musik lika mycket som min nya. Den representerar en annan sida av mig. Och jag kommer förmodligen att återvända till den någon dag. Just nu finns det bara alltför många nya idéer jag vill utforska, allt för många instrument jag vill lära mig. Det var därför jag valde att släppa ett såpass varierat album den här gången. Det är så jag känner mig just nu. Jag är rastlös och nyfiken. Och jag vill förmedla det.

Apropå rastlös. Bara i år har Bibio spelat in tre fullängdare. Den tredje, The apple and the tooth, släpptes precis och varvar färska låtar med remixer på materialet från Ambivalence avenue.

– Många av dom som gjort dom där remixerna är vänner till mig från min hemstad Wolverhampton. Dom är väldigt begåvade, och jag ville ge dom en chans att släppa något på Warp.

Var det någon remix som fick dig att tänka: ”Fan, den där versionen är ju till och med bättre än min!”

– Nej. He he.