Min första skivrecension skrev jag 2004 och skivan var The tipping point med The Roots. Jag lyssnade på Don’t say nuthin en vecka i streck och fascinerades över Black Thoughts mumlande i refrängen. Skivan fick högsta betyg.
    Det jag fascinerades av med The Roots då finns fortfarande kvar. Det var deras speciella sound – det som är svårt att definiera men som gör att du kan definiera en låt från The Roots tio sekunder in i den. Och faktum är att deras album aldrig är ett annat likt, förutom just den där prägeln.
    – Vi släpper ett album vartannat år, turnerar cirka tio månader per år och däremellan spelar vi musik dygnet runt. Det vore omöjligt att spela samma typ av musik om och om igen, säger ?uestlove, fenomenal trummis i bandet och tillsammans med Black Thought en av bandets grundare.
    När du som lyssnare väl vant dig vid materialet släpper The Roots nytt och du får lämna din nyhittade förtjusning för neosoul, underground, jazz eller vilken influens de nu flirtat med.
    – Kritiker gnäller ofta om att det är för lite av det som det förra albumet haft mycket av vid ett nytt skivsläpp. Game theory, som är en hyllning till vår bortgångne polare J Dilla, var till exempel för ledset i jämförelse med Tipping point.
    The Roots släpper nu sitt tionde album Rising down med målsättningen att vara den första rapgruppen som släpper ett bra tionde album.
    – Detta är vårt mest politiska släpp någonsin. Vi har påverkats av klimatet i USA där regeringen försöker mörka alla uppenbara problem, medan vi erkänner öppet att vi lever i ett blödande land. Vi vill ge våra fans ett färskt perspektiv på det som händer och jag vet att många kan relatera till våra texter.
    Musikmässigt är Rising down enligt ?uestlove hårdare, snabbare, smartare och mer intensivt än någonsin. Och vid en snabb lyssning på de få spår som släppts till media Birthday girl, 75 bars och Get busy är jag beredd att hålla med, leendes åt att det där speciella soundet fortfarande sitter, om möjligt mer säkert än tidigare. Produktionerna håller hög standard och musikmässigt är Rising down skickligt skapat.
    – Vi kompromissar inte när det gäller kvalitet, hellre att vi bokar studion en månad till än att släppa i från oss något halvfärdigt som vi inte kan stå för, säger ?uestlove. 
    The Roots kan ibland verka så rätt. ?uestlove berättar att de ofta får höra att de är seriösa, tråkiga och alltför politiskt korrekta av sina fans. På Rising down har de tagit med låten Birthday girl med Patrick Stumph från Fall Out Boy för att visa upp en mänskligare gladare sida. Det är även den första singeln som kommer att släppas.
    – Det är en rolig liten sång som vi ville ha med för att visa att vi inte är just korrekta och tråkiga. Vi gjorde låten redan 2004 när vi jobbade med Tipping point. Låten handlar om en tjej som ljuger om sin ålder för att få komma in på nattklubb.
    När ?uestlove beskriver sin favoritlåt på albumet visar det på texternas ytterligheter. Från en historia om ett falskt ID-kort till slavsystem.
    – Den bästa låten på albumet är I will not apologize för att den definierar The Roots. Beatet är influerat från Afrika och handlar om att man inte ska vara en slav under systemet.
    2004 avslutade jag min recension med orden ”När sista låten spelats har The Roots fortfarande mer att ge” och fyra år senare är jag beredd att hålla med.