Till prenumerationssidan Länk till PDF-fil
Annonser

 
     
 
Foto: Johannes Giotas   
Miss Li: ”Förmodligen har jag fått för mycket beröm!”
Artistkarriären har gått fort för spontana Linda ”Miss Li” Carlsson. Men så verkar hon leva sitt liv i överljudshastighet också. Semester för henne innebär att gå in i studion. Och nu när hon letat sig in i folkhemmet ska hennes zigenarmusik ut i världen på allvar. Men en popplatta i ett sidoprojekt finns redan inspelad.

Miss Li kommer från Borlänge. Där träffades vi också förra sommaren under Peace & Love-festivalen då hon med frejdigt humör signerade och delade ut Groove-tidningar till alla som kände igen henne. De var inte överdrivet många.
    Inte så konstigt kanske eftersom hon så sent som året innan, helt oglamoröst, jobbade som funktionär på festivalen. Denna sommar ska hon istället uppträda på Allsång på Skansen. Hepp! Allt som behövdes för att bli folkkär var att släppa tre härliga skivor inom loppet av ett år och att leverera en Lasse Winnerbäck-duett. Och vara sjukt positiv och peppad inför musikskapandet.
    – Fasiken, jag kan inte själv förstå att det bara gått två år, säger Linda med både glädje och eftertänksamhet i rösten. Förrförra sommaren hade jag precis börjat skriva Miss Li-låtar och var sur över att Peace & Love inte ville boka mig. Men om det inte gått så fort hade jag nog tröttnat och gjort något helt annat istället, som att bli sömmerska.
    Och det är inte så otänkbart med en karriär som kläddesigner som det kanske låter. Det stod Miss Li på ett märke hon satte i kläder som hon sydde eller justerade innan Miss Li blev en artist. Folk säger fortfarande till henne att hon borde göra kläder i eget namn med vintage eller second hand-feeling.
    Och varför inte, alla amerikanska rappare som släppt ett mixtape har ju kläd- och skodeal från dag ett.
    Men Linda nöjer sig i dagsläget att sy och fixa med sina egna kläder och låta musiken ta mest tid.

Det som är mest slående med Miss Li är hennes intensitet och den positiva energi som sprakar kring henne. På scen är hon också ett yrväder som inte är så noga med om nån ton på pianot blir fel. Hennes spelstil, som kan liknas vid att hon hamrar två döda fiskar mot tangenterna, är också hennes signum.
    – Jag skäms ibland för mina fans, men jag kan inget bättre – det handlar om bankande, skrattar Linda när vi träffas backstage på Hultsfredsfestivalen. Många har sagt att min finmotorik inte funkar så bra, det är fumligt och taffligt men folk verkar fatta det, att det är själva grejen. Att köra perfekt är inte min grej.
    Otålighet verkar också vara ett framträdande karaktärsdrag hos henne. Koppla ihop det med bubblande kreativitet och kraftfältet är laddat. Linda lyckas nästan övertyga mig om att det inte är något konstigt att spela in och släppa tre skivor inom loppet av ett år. Som dessutom innehåller massvis av charmiga poplåtar som blivit mindre och större hits.
    – Man är väl kicksökande, förmodligen kommer jag att hata det jag gör nu om fem år. Det var samma när jag blev värvad till en allsvensk klubb i fotbollen – då slutade jag. Man pratar ju om att inte ge barn överdrivet med beröm, förmodligen har jag fått för mycket beröm.
    Ett litet sting av besvikelse kommer dock fram när hon konstaterar att tyckare och journalister inte verkar gilla hennes rättframma och okomplicerade stil. Eller hennes ocoola ”ompa-ompa”-musik.
    – Men publiken gillar den sprudlande Miss Li, efter spelningen på Hultsfred stod jag och pratade med några unga tjejer som grät när dom berättade hur mycket min positiva känsla betyder för dom. Det känns jättestort.
    – När jag var 17 år och spelade nån slags hårdrock eller nu-metal sjöng jag deppiga texter, och jag är glad för den tiden nu för jag vet vilken typ av musik jag inte vill göra!
    Först vill hon inte berätta det bandets namn. Hon ser det som en ungdomssynd och tror att hennes fans ska ogilla hennes bakgrund. Men efter lite lirkande får jag reda på att de hade skivkontrakt och Metallica och Korn var förebilderna. Några killar i parallellklassen frågade om hon ville sjunga och hon sa ja. Först hette de Nobody och sedan LiviaGray. På pressbilder i en pub sitter Linda i ”frän” vit och svart-färgad hockeyfrilla, rätt långt ifrån Miss Lis uppenbarelse. Men mycket kan ju hända på kort tid i Linda Carlssons värld.
    Som det faktum att hon har medverkat på Allsång på Skansen i sommar. Något som orsakat huvudbry för en artist som Miss Li som är djupt rotad i alternativmyllan.
    – Jag har redan fått förfrågan från Diggiloo och Så ska det låta, men då kan man ju lika gärna vara med i Melodifestivalen eller nåt annat sellout-program. Jag tackade ja till Skansen på grund av att Håkan Hellström har öppnat dörren där, och dom verkar vilja ha med både stort och smått. Fasiken, Håkan är ball – så otroligt indie på nåt sätt!
    – Hela Stureplans-grejen tror jag är skitviktigt att hålla sig borta ifrån. Vi går ju aldrig på såna partyn, vi sitter här ute på landet utanför Stockholm eller så gör vi musik. Men det är svårt, samtidigt måste man ju synas för man vill kunna leva på det man gör – annars måste man ju skaffa sig ett jobb.
    Risken att Miss Li ska ramla ner i endimensionell kommersiell artist-träsket ser hon ändå som ett lyxproblem. Hon gör det hon gör och är nöjd om hon har råd med nudlar till middag. Men sommarens turné med Winnerbäck för med sig en annan problematik.
    – Ja, allt verkar bli så välorganiserat och bekvämt. Och sen ska vi tillbaka till verkligheten igen och trängas i en liten minibuss som vi kör själva när vi ska ut i Europa i höst. Det kan vara tungt på turné, men jag är antingen hyperglad eller inåtvänd. Jag ser mycket fram emot Frankrike igen, där gillar de vår zigenargrej. Det vad mest fransmän som först hörde av sig via myspace också och det passar bra för vi har lyssnat mycket på Serge Gainsbourg.
    Miss Lis tjurskallighet vad gäller musiken de spelar är underhållningsåret 2008 både beundransvärd och lite förvånande. Med ett simpelt handgrepp hade hon kunnat göra helt okej poprock formad efter topplistornas enkla mall och blivit genuint skitstor. Hennes Janis Joplin-stämma hade kunnat eka över tillrättalagda komp och gjort henne till miljonär varje dag i veckan.
    Men hon stör sig snarare på folk som vill rensa bort balkanstuket, blåset eller cirkuskänslan hos Miss Li. Så hon och partnern Sonny Boy Gustafsson hamnar längre och längre bak i tiden vad gäller influenser. Senaste plattan Songs of a rag doll är en rejäl djupdykning in i saloonjazz, lindansarmusik eller vad man nu väljer att kalla det. Klarinetter fladdrar över kontrabasens rundning, banjon plockar och trumvisparna skrapar samtidigt som tromboner samsas med dragspelet om strålkastarljuset.
    Och mitt i allt detta kastar Miss Li ut sitt av kärlek sargade men fortfarande hoppfulla hjärta via ömsom raspig ömsom vän stämma.
    – Jag är ingen poet, ingen Lundell, utan mer direkt. ”Leave my man alone, you bitch”, liksom.
    Men det viktigaste är att hon alltid verkar mena det hon sjunger. She walks the walk. Det är väl därför så många förälskat sig i henne på så kort tid. Och nytt material finns redan.
    – Jag försöker att inte boka in studiotid, men jag och Sonny har skrivit nya Miss Li-låtar som är lite poppigare.
    Men i sommar och höst ska det turneras med best of-platta i bagaget för att framförallt öppna dörrar i utlandet. Så de har gått på diet i ett par veckor för att komma i scenkläderna. Och inga nya inspelningar är planerade. Fast hon medger att hon och Sonny så klart inte legat på latsidan.
    – Jag har försökt övertala alla om att jag haft semester men vi har faktiskt spelat in 17 låtar i ett annat projekt. På svenska. Låtar som vi inte vet vad vi ska göra med. Men det är inte Miss Li, det är inget dåligt pianokomp, skrattar Linda. Detta är ett litet gulleprojekt, och studion för mig är världens dyraste dagis.
    Mer än så berättar hon inte. Men jag har fattat att hon tröttnar på saker rätt fort. Och vill gå vidare.
    Hon är inspirerad och engagerad, hon är Miss Li – en unik fågel med egen kompass i en alltför enkelriktad musikvärld.

Gary Landström
 
     
 
Fuck Buttons – Provokatörerna
Dälek – att andas musik
Nile – tar historien till hjälp
Pascal – En orkan av kärlek och hat
Mathias Skeppstedt listar 2009
Fler artiklar
 
     
 
Up North – anglofil gitarrindie
Tildeh Hjelm – känslotyngd med sikte på ryggmärgen
This Is Head – mellan malande rock och varm dansmusik
Riddarna – lekfull rock n roll
MOA, full utlevelse
Skilla, tilltalande smältdegel
Mer blågult guld
 
     
 
 
 
 

Bookmark and Share

 
info@groove.se   Box 112 91, 404 26 Göteborg    Telefon 031-833 855   Ansvarig utgivare: Gary Landström