Uppsalas soulpopiga Napoleon går dock mot tidens anda, och det nio man starka kraftpaketet, komplett med blås, kör, klaviatur och klockspel, utgör en sällsam syn i svenskt konsertliv.

    Någon timme innan de ska äntra Södra Bars scen på Mosebacke i Stockholm, kliver jag in i logen, där bandet sitter och smuttar på varsin öl, skojar och skrattar. Rampfebern lyser med sin frånvaro. Det är uppenbart att man är minst lika mycket vänner som bandmedlemmar.

Hur lyckas ni få något vettigt uträttat när ni är så många?

    – Vi har ett gemensamt mål, menar Alexander Havelda, låtskrivare och pianist. Vi vill komma någon vart med musiken. Eller? Det är kanske bara jag?

    – Jo, det är klart, instämmer trumpetaren Olof Svensson. Och så umgicks vi ju faktiskt redan innan. Det har alltid funnits en grundläggande vänskap.

Men hur går själva låtskrivandet till?

    – Det är Alexander som skriver låtarna, förklarar bandets musikaliska stomme Henrik Gellin. Och sedan så arbetar vi ut dom tillsammans.

    – Du menar du och han, skrattar Olof. Inte ”vi".

    – Ja, just det. Jag och han. Förlåt.

    – Och så ligger vi och käkar popcorn och kollar på film så länge, inflikar basisten Andreas Gerhardsson nöjt.

Så då krånglar det aldrig?

    – Alltså, jag tror att alla vi här är överens om att det är något speciellt med att stå nio man på scen, säger Olof. Både visuellt och… Vad heter det? Auditivt?

Men jag har bara hört skivan. Är det stor skillnad på att höra er live och på skiva?

    – Det är mer fräs på oss live.

    – Och så är ju Johan vår största tillgång, säger Alexander och pekar på sångaren Johan Barrett. Han har en sådan karisma. Han är en perfekt pop-kliché. Det missar man på skivan.

    Debutalbumet har redan släppts och lovordats i England, och i slutet av september landar det till slut med en tung duns på de svenska skivdiskarna. Det är ett voluminöst alster, själfullt, sprängfullt av stora arrangemang och vällande känslor, smidigt paketerat i innerficksformat. Det är tajt, anglofil soulpop slagen gul och blå. Det är nio nävar som svingas i luften, men det råder ändå aldrig någon tvekan om att det är ett enda hjärta som bultar i bakgrunden.

    – Det är en idé som presenteras, säger Alexander. Och alla vi sluter upp kring den och åsidosätter våra egon för den kollektiva idén.

    – Ungefär som facket, skrattar Olof.

    – Jamen, allvarligt talat, säger Henrik, så tror jag att det lyser genom att vi känner så för det vi gör. Så starkt.