När Mattias Alkberg väl svarar har han precis avslutat ett släktkalas för att fira ett av barnens födelsedagar. Lite smått förkyld ursäktar han att det dragit ut på tiden men man får förstå att det är aningen besvärligt att komma ifrån. Som fembarnsfar med familjebestyr 24 timmar om dygnet har man nog en del att stå i. Trots detta hinner Mattias Alkberg med mycket annat. Till exempel att göra bra musik.

För bara några veckor sedan släpptes Bear Quartets femtonde skiva 89 och nu är han återigen aktuell med en svenskspråkig skiva. Denna gång under eget namn. Det tidigare bandet Mattias Alkberg BD släppte tre album. Varav den första Tunaskolan från 2004 rönte störst uppmärksamhet. Inte minst då bandet tackade nej till en Grammisnominering i kategorin “manlig pop”. Norrlänningarna förkunnade bestämt att man är ett band och inget annat.

Två album följde och bandet, BD som är länsförkortningen för Norrbottens län, byggde upp en trogen fanskara. Men den här gången har Mattias Alkberg alltså släppt en skiva helt i eget namn.

– Jag la ner BD. Det blev lite krångligt för vi bodde över hela Sverige och repade två gånger om året. Vi fick inte riktigt gjort så mycket som jag ville. Alla dom andra i bandet hade andra band, jobb och karriärer att tänka på. Sen blev det massa strul med skivbolag och pengar och jag ville inte sätta dom andra i bandet i en jobbig sits.

Istället har han den här gången samlat ihop en ny samling musiker och spelat in nya skivan Nerverna. Inspelningarna gjordes i Dennis och Fredrik Lyxzéns studio, belägen i skogen i Mullsjö, fyra mil utanför Umeå.

– Skivan är gjord på en extremt låg budget. Vi spelade in hela skivan på fyra dagar i februari och folk har jobbat gratis med den. Det har tagit lång tid att få den klar eftersom jag varit utlämnad till folks tid. Eftersom jag inte kunnat betala något har jag fått anpassa mig till när de kunnat.

Fyra dagars studiotid känns inte som en evighet direkt. Inte underlättade det heller att det var rejält med snö så man var tvungen att skotta sig in till studion innan sessionerna kunde inledas. Men en sann norrlänning som Mattias Alkberg misströstar inte.

– En skiva ska inte ta så mycket längre tid att spela in tycker jag. Men hade jag fått en dag till så hade den nog blivit ännu bättre, haha.

– Men just nu känns det bara så jäkla skönt att den är klar, säger Mattias Alkberg på sin karaktäristiska norrländska.

Klar ja. Och det med råge. Ännu en gång släpper den här outtömliga källan av fantastisk popmusik en skiva som redan vid första lyssningen krossar allt eventuellt tvivel otåliga fans haft. Innan talade Mattias Alkberg själv om en svenskspråkig rockabillyskiva men det finns lika mycket soul, punk och indieskrammel som hans tidigare alster.

– Tanken först var ju att göra en renodlad rockabillyskiva men jag märkte att jag inte är så renodlad som person. Och det kan störa mig emellanåt.

Men den fantastiska Alkberg vi lärt känna är tillbaka. Det är inte ofta en svenskspråkig skiva träffar så direkt. Pang rakt i hjärtat. Musikaliskt men även textmässigt, så klart. För något man som lyssnare inte kan undgå på Mattias Alkbergs skivor är med vilken kraft hans texter bär låtarna till en nivå få andra kommer upp till inom svensk popmusik.

Kanske inte så konstigt då lyrikern Mattias Alkberg släppt fyra diktsamlingar och dessutom skriver krönikor i Norrbottenskuriren.

– Jag är väldigt noggrann med texterna. Jag började skriva på svenska för några år sedan för jag tyckte det var så svårt att skriva på engelska. Eftersom det inte är mitt modersmål blir språket i sig inte ett hinder men det blir liksom en intellektuell konstruktion som inte fanns där innan. Många av de BQ-texter jag skrev efter Tunaskolan handlar just om det. Hur svårt det är att kommunicera på ett andra språk.

Medan Mattias Alkberg städar undan efter släktkalaset fortsätter han sitt resonemang.

– Mycket när jag gör musik handlar om en motreaktion. Att jag tycker att det här inte finns och då måste jag göra det själv istället. Till exempel kan jag tycka att det inte görs några bra svenska texter och då känner jag att jag måste skriva på svenska för att det ska finnas bra texter.

– Så tänkte jag när jag gjorde Tunaskolan. Att åh det här är så jävla dåligt så då gör jag det själv istället. Och även på nya skivan. Det är vissa grejer jag stört mig på med andra band då har jag tänkt det ska vara så här istället. Ibland har jag känt att jag gjort andras låtar.

Trots idel goda recensioner och hyllningar har Mattias Alkberg aldrig nått ut till den breda massan. Något han hävdar inte är medvetet men heller inget han någonsin strävat mot. Bear Quartet och MABD har alltid gått sin egen väg i vad som ibland kan kännas som en likriktad indievärld. Men det har aldrig handlat om något tydligt ställningstagande.

– Det har aldrig handlat om något motstånd. Däremot har det aldrig någonsin varit ett självändamål vare sig för mig eller BQ att sälja skivor. Varken jag eller BQ har någonsin kompromissat när det gäller sånt. Jag har aldrig tänkt ”åh nu borde det vara en dubbel refräng här så att radion ska spela den”. Aldrig någonsin i hela mitt liv har jag tänkt så.

– Sen satsar ju inte jag heller på samma sätt som kanske yngre musiker gör. Jag går vidare till nästa skiva istället. Jag blir uttråkad av att spela Fyllskalle [Alkbergs största ”hit”] dygnet runt. Jag vill mycket hellre börja repa på nästa skiva. Sen har jag ju stor familj också så musiken har aldrig varit prio ett för mig.

– Jag vill inte heller göra saker som väcker obehag i mig. Till exempel tv-grejer. Sådant undviker jag hellre än att sikta mot det.

Mattias Alkberg sa en gång att efter han fyllt 40 skulle han sluta turnera. Trots det beger han sig nu ut igen med sitt nya band.

– Anledningen till att jag sa det var massa personliga grejer. Men dom sakerna gick bra i alla fall. Så nu åker jag ut igen. Det är skitkul och sen kan jag ju inte så mycket annat än att spela heller.